Silva
Tillbaka till vännerna
Silva är av rasen Jakt Labrador Retriever och fyllde 6 år i april i år.
Hon föddes den 16 april 2001 som en av sju syskon hos Noomi och Magnus Lundgren i Ljungby.
Fadern är Zacko, en svart jaktlabrador. Ägare: Anders & Roma Lundh.
Modern är Lotta, svart jaktlabrador utan stamtavla.
Morfadern är Pongo, gul labrador med svart blixt på vänster bakben, med stamtavla.
Mormoder är Ronja, svart jaktlabrador utan stamtavla.
(Alla valparna & mamma Lotta, maj 2001)
Som nummer 6 och den första gula valpen i totalt 3 kullar väckte Silva viss uppmärksamhet
eftersom båda föräldrarna är svarta. Senare påminde man sig om att morfar ju var gul också.
Efter henne kom din sista lilla tiken som är ljust brun med vita tecken.
Till mig och Pennie kom hon i juni 2001 vid 8 veckors ålder.
Sanningen att säga så var väl inte Pennie speciellt förtjust i att hon kom in i vår lilla familj.
Pennie hade fått nog av allt vad valpar heter men efter hand har hon lärt sig älska
den lilla busen hon också. Detta trots att Silva fortfarande kan vara riktigt elak emellanåt.
Hon älskar t.ex. att hänga i Pennans svans och andra behäng på hennes kropp.
Silva tar tag i Pennans svans och drar bakåt så att båda hundarna åker baklänges.
En stund senare kan de ligga och sova båda tillsammans i en enda hög i soffan.
(Silva, sommaren 2001)
När jag våren 2003 tvingades låta Pennie somna in, var jag lite orolig över hur Silva
skulle hantera situationen, hon har ju alltid varit tillsammans med en annan äldre hund.
Men efter de första dagarnas letande insåg hon nog att nu var hon "Herre på täppan"
och fann sig väl tillrätta.
Hon fick äta i lugn och ro, även om hon fortfarande äter som om hon skulle med tåget
och är rädd att någon ska ta maten ifrån henne.
Dessutom behövde hon inte längre passa sig när hon ligger någonstans,
utan hon kan i stort sett ligga var hon vill och bli kelad när hon vill.
Jag tycker nog att hon växte och mognade mycket redan inom de två första veckorna
efter Pennans bortgång. Visst är hon fortfarande full av bus och energi,
men på något sätt har hon ändå lugnat sig lite.
Vi har kommit varandra mycket närmre nu.
Tanken på valpar efter henne har växt fram under de senaste åren,
men hållits tillbaka av tanken på Pennie och hennes ålder.
Nu när inte längre Pennan finns bland oss kände jag att det kunde vara dags,
det skulle också vara sista chansen till våren eftersom
man inte bör ta förstagångsvalpar på en tik som är äldre än fyra år.
Jag kände dock att jag först ville höftledsröntga henne,
eftersom jag inte vill utsätta henne eller valparna för några risker.
Under sensommaren noterade jag att hon ibland haltade lätt på höger bakben
och det här med röntgen blev ännu mer aktuellt.
I september var det dags, och det var inga roliga nyheter.
Hon har drabbats av höftledsdysplasi på båda höftlederna bak.
Valpar är helt ute ur bilden,
nu är det hennes hälsa och livskvalitet som är det viktigaste.
Av veterinären fick jag det beskedet att hon måste opereras
om hon inte ska behöva gå på smärtstillande medel för resten av livet.
Den operation som är aktuell är Pectineusmyotomi, vilket inte tar bort problemet
men ger smärtlindring för kortare eller längre tid.
Till Silvas fotoalbum